Min värsta fiende..
Det sliter, river och tär i mitt hjärta. men de är vad jag ska ha. här ha jag! .
Att besvara frågan "vem ska ha den vita ljusstaken?" känns lika jävla oviktigt som "vem som ska ha micron".."den vita hyllan med lyktan o böckerna"... Materiellt jävla skit.
Det är nu ytligheterna säts på sin spets. Vad är båtarna, bilarna, köksmöblerna och skostället i jämförelse med den lycka vår familj kände när vi hade det som bäst.
Jag är så förtvivlad. Jag har svikit och trampat på min mans tillit.
Jag vill inte tro att detta är slutet. Men hur skulle detta kunna vända?
Vi har bokat möte. Parterapi. Jag ser det som en möjlig återförening. Men det är hur Jag känner. Jag kan inte göra annat än att kämpa. Bygga upp ett förtroende igen.
^det tar lång tid att bygga upp ett förtroende, men det går fort att rasera^
Lider med dig Pillan <3 tufft av dig att skriva ut hur du känner, bra för bearbetningen. Fick lära mig nåt en gång ......"man är inte redo att lämna ett förhållande förren man gör det utan några känslor alls, ingen ilska, vrede, hat, kärlek osv......först när du känner dig likgiltig inför separationen du gått vidare" styrkekram