powerboost

då känner man sig väldigt ynklig. Och så är fallet. Jag har svikit.
Jag är så otroligt nedtrampad i skon och det är inte mer än rätt.

Han är den perfekta. Han gör alla rätt. En otrolig pappa och omtänksam i sin omsorg av barnen. En alfahane som dräper och lägger kött på matbordet. En man som ringer instanser när det krånglar, städar när det är stökigt, tvättar när det behöver tvättas, jobbar för att kunna betala och vill ha fred på jorden.
 
Jag har länge kämpat emot mina innersta känslor. Dövat dem och gått emot magkänslan. Jag ville att det skulle bli som vi hade tänkt oss från början. Vi sa ju så. Hela livet ut. Han hade t om börjat rita på huset som vi skulle bli gamla i. Dit barn och barnbarn skulle komma o bli ompysslade när de själva var uppe i det vi har varit nu. En häktisk o sårbar tid. Det var så vi hade tänkt.

Det var han som fick mig på benen efter en turbulent uppväxt. Det är tack vare honom som jag är här idag. Han såg till att jag fick hjälp med mina problem. Han har lärt mig börja tycka om mig själv. Han har funnits där och gett mig två fantastiska flickor. Han visade att han älskade mig när jag var som tyngst. Han är mannen jag respekterar mest i mitt liv. Han är en fantastisk förebild för våra döttrar.
Men när hjärtat talar sitt tydliga språk så måste man lyssna. JAG måste lyssna. Jag kan inte lägga locket på. Jag är inte sån som person. Jag måste vädra och ventlilera. Om o om igen.

Vi är två olika människor, raka motsattsen. Det var charmen i början. Men nog det som gjorde att vi gled ifrån varandra.
Man orkar inte kompromissa om allt ,- om vilket tv program man ska se tillsammans,  om vilken mat som ska lagas, vart man ska på semester, - vilket bl a har slutat med att jag alltid har fått laga två maträtter eftersom han inte vill äta så hälsosamt som jag. Jag vill leva och andas träning, hälsa och kost. Han har sin jakt, hundar och fiske. Vi har inte mycket förståelse däremellan. Men vi har alltid förstått att den andre behöver sin passion.
Jag älskar när människor har en passion. Jag tycker att det är livsnödvändigt. Men det senaste har vi egentligen bara turats om att ta hand om barnen, vi har delat och tjivats om "egentid", varit bittra på varandra och hållt varandra tillbaka. Det är inte så jag vill leva. Och det är inte i den mijlön jag vill att flickorna ska se sina föräldrar. Jag vill kunna göra en high five i dörren innan träningen eller när man fixat ett vardagsproblem. Men det fanns aldrig där.
Han gladdes över min personliga framgång och min förändring det senaste året. Jag har gjort en enorm förändring,- fysiskt och mentalt. Jag är en helt ny människa och har hittat mitt sätt att leva. Han har inte förändrats något. Ingenting,- och det ska han heller inte. Han ska vara sig själv rakt igenom. Det är just därför beslutet om att vi ska skiljas kommer. Båda måste få blomma. Ingen ska behöva hålla någon tillbaka. Vi måste leva livet och visa våra barn att det ibland gör riktigt ont innan det känns riktigt rätt.

Detta är mina ord. Han håller säkert inte med om allt.
Han är arg och besviken. Med all rätt.
 
Nu måste vi bara vara vuxna och ordna detta så det blir bra tillslut.