powerboost

 


Onsdag!- välkomnar vi med en öppen famn!
Men om man får gå tillbaka lite,.. gå tillbaka i tankarna om tisdag. Så var det en väldigt omtumlande dag för mig. Jag kunde aldrig ana vilket pådrag denna blogg skulle ge. Och det känns som om jag måste förvalta detta nu. Om SÅ många mäniskor väljer att följa min personliga resa, iallafall det jag väljer att dela med mig av,- så ska jag ta vara på chansen. Tänk vilken ära.
Ni ger mig så mycket kärlek med era ord. Jag är så rörd över att ni tar er tid, er dyrbara tid, till att skriva några rader till mig om vad min blogg betyder för er. Jag är tagen. TACK

. . . .

Jag har förstört många relationer i mitt liv. Det är en sorg för mig. Jag har betett mig illa och sårat.
Förlåt mig.
Självklart förtjänar var och en av dessa människor en ursäkt face - to - face. Och den styrkan HAR jag nu.
Vi måste våga säga förlåt.
Vi måste förlåta för att kunna gå vidare i våra liv. Det är en enorm känsla att göra upp med sig själv.
^Krypa till korset^
_  _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

För något år sedan så satte jag mig ner och skrev ett brev. F ö r   h a n d. (Man kan göra det fortfarande;)
Det var till en tjej jag hade gått årskurs 1-6 med. Vi hade, innan jag skrev brevet, inte haft kontakt på mer än 10år. Men hur jag behandlat henne när vi var små förföljde mig långt upp i livet. Jag hade bilder i huvudet av hur jag knuffat ner henne i buskar, sagt att hon var oälskad och ful.
Stackars stackars flicka.
(Och tänk så söndrig JAG var som kunde göra så mot henne.) INGEN ska ta all den skit som jag gav henne
BARA FÖR ATT JAG VAR TRASIG.
..så jag satte mig som sagt ner och berättade hur jag kände, bad om ursäkt och önskade att hon kunde på något sätt gå vidare och få styrka. Att hon är vacker och en otrolig människa. Det var det jag egentligen skulle sagt,- då jag sa motsattsen när jag var 9år.



Veckor gick och jag visste inte om jag kunde andas ut. Det kändes skönt att ha bett om ursäkt, men det var inte förrens hon svarat som jag på riktigt kunde andas ut.

..Hon svarade med ett även handskrivet brev. Hon tackade för brevet och berättade att hon visst fått frid i själen, att hon inte minns det som så tufft som jag beskrev det. Men jag v e t att jag tog till i underkant. Det var värre än det jag beskrev.
Men hon hade fått frid. 
Hon var välutbildad, gift, hade barn och strävade mot att göra val som gav lycka och utveckling i livet.

Och jag tror än idag att hon ÄR en så stor människa att hon l ä t mig tro, att det jag utsatte henne för, min fysiska och psykiska mobbning,- inte tog så hårt på henne, så att j a g  skulle kunna gå vidare. Förlåta mig själv. 
Och DET är stort.
VILKEN MÄNNISKA HON ÄR

STOR RESPEKT